jonholstein

Man sitter där på tunnelbanan... ansikten förändras... byts ut...

ena sekunden har den mitt emot en jacka, eller bara en topp och man undrar om det inte är lite kallt.

Man ser mustascher, blonderade hår...

färgade linser.

någon tar fram en dator.

någon pratar i sin mobil

rösten i högtalaren ropar ut station efter station...

ibland något tragiskt försök att nå tursiter, genom att säga next stop... innan stationsnamnet uttalat på korrekt venska, som inga turister ändå förstår.

Man ser ett par ledsna ögon... man vill tröst... men man vågar inte säga nått, vågar inte vara den som bryr sig...

man åker vidare... eller så går man av...

man skyndar till nästa förbindelse, kanske en buss...

här försvinner mycket av spänningen...

man ser om möjligt en frisyr som sticker ut på andra sidan ryggstödet...

eller någon sätter sig bredvid och andas högljutt...

men den bredvid är alltid förbjuden för blickar, hur spännande personen än verkar...

man tjuvlyssnar, men man ser inga ansikten...

ansikten är spännande...

jag gillar tunnelbanan... eller ställen med ännu mer folk.

på tunnelbanan får man kanske följa en människa under en längre stund...

kanske säger den något i telefon, eller en kompis som siter bredvid...

man hör saker, och får en del av någons liv

som att läsa början på en spännande bok, utan att få slutet...

teasers på spännande historier som finns där ute... passion... till saker, människor eller djur.

men bara en litet smakprov...

tänk om man kunde lämna ett meddelande... lämna några sidor mer av sitt liv...

tänk om folk kunde se en mer... och man kunde se dom...

vore det inte spännande att veta mer...

ett ansikte... ett liv...

morgontrött?

hungrig?

stressad?

glad?

ledsen?

vilsen?